karlising

Blir så förbannad när jag kommer på mig själv med att äta onyttiga saker när jag själv har lovat mig själv att jag skall klara mig utan det. Godis äter jag inte, men annan skit. Jag tror ni känner igen er, lite i alla fall. Gör ni inte det så kanske ni är övernaturliga på något sett. Eller så kanske ni kan ge mig något bra tips? Jag tror det finns två stora skäl till varför man är en sådan sweetlover:

1. Det gör att man känner sig bättre till mods. Alla har vi väl hört talas om att tröstäta. När man inte riktigt känner sig fullbordad, när något saknas eller man har tråkigt. Jag tror man kan göra det på flera nivåer. Det behöver inte vara farligt, men det är förmodligen nästan aldrig bra. Okej, chokladglass för att hejda tårarna på någon kan vara ett undantag.

2. Det rent psyk/fys - iska. Att man blir beroende, precis som vilken drog som helst. Socker ska tydligen, av vad jag har hört, vara lika farligt och berondeframkallande som drogerna nikotin och heroin. (Har ingen säker källa där dock!) Det är på något märkligt sett en väldigt social grej att äta och dricka med varandra. "Att ta en fika på stan", "träffas och luncha" eller att dricka alkohol är bara några exempel på hur folk umgås. Hur kommer det sig egentligen?

Nu är inte jag någon hälsoexpert, men jag tycker det är rätt så intressant. Jag ska verkligen försöka fixa detta, för jag vill kunna klara mig utan att äta skit. Det är viktigt för mig - på riktigt! Självklart får man unna sig ibland, men att inte klara sig utan en socker/kolhydrat-kick varje jävla eftermiddag är inte okej. Nu blir det andra bullar, eller snarare ... inga bullar!

Over and out - Did I put the words in your mouth?

 Vad händer, jao? Det händer verkligen ingeting just nu. Precis som min fyndiga lilla rubrik känns det. Jag vill ha lite action! Jag behöver utmaningar eller något att kämpa för. Det är vad som händer nu. Får gå ut och springa en sväng och hoppas på att jag träffar någon snygg hunk på vägen... eller något. Life goes on I guess.

Klev just in på mitt rum. Chockades inte speciellt mycket av den röra som exponerades när jag klev in. Svepte ena handen över sängen och öste ner allt vad kläder och prylar heter på golvet där det inte var i vägen för tillfället. Satte mig till rätta i min kära 1,20 säng och fällde upp locket på min laptop. Tanken hade susat snabbt genom mitt huvud tidigare under kvällen och på något sätt lämnat stora spår efter sig som nu inte ville försvinna -var det dags att börja blogga igen? Det kan låta sjukt, jag vet, men att blogga är lite som terapi för mig. Terapi, salva för själen, avreagerande eller bara en del av min identitet – jag vet inte riktigt vilket. Så nu är jag här igen, ny blogg och nya tider – härliga tider – är ni med mig?